Black River Run 100 miles 2026: tio varv längs Svartån
Black River Run 2026 sammanfattad upplevelse
- 100 miles, ungefär 161 kilometer, fördelade på tio varv om cirka 16 kilometer. Total tid 22 timmar och 20 minuter, placering 4 i herrklassen.
- En varierad bana med stig, grus och lättlöpta partier längs Svartån i Västerås.
- De första fem varven flöt på oväntat lätt. Den stora prövningen kom när det blev mörkt och jag hade 11–12 mil i benen.
- Skorna, som jag köpte precis före loppet, fungerade hela vägen. Däremot hade jag gärna fått i mig mer mat.
För vem är loppet bra? Black River Run passar den som gillar att kunna dela upp ett 100 miles-lopp i mindre, tydliga bitar. Varvbanan gör det lätt att ha sina saker på samma plats och att få hjälp av en support. Samtidigt måste man vara beredd på att springa samma sträcka tio gånger, inklusive många timmar i mörker. Underlaget är blandat: det är inte bara slät väg, även om stora delar går att springa avslappnat på.
Inför loppet
Jag hade sprungit stabilt under året, i snitt omkring fyra mil i veckan och ungefär fem mil i veckan när loppet närmade sig. Totalt låg jag någonstans kring 1 500 kilometer sedan årsskiftet. Det var ingen märkvärdig specialträning: lite längre pass än vanligt, ett varv på Ursvik Extreme och mer backar mot slutet för att vänja musklerna vid att jobba länge. Jag visste att benen skulle få ont förr eller senare. Kunde jag bygga lite styrka i förväg var det åtminstone ett problem mindre att oroa mig för.
Jag gjorde också min vanliga kaffepaus före loppet. Den här gången slutade jag dricka kaffe ungefär fem dagar innan start, kortare än jag gjort tidigare. Det var ändå förvånansvärt jobbigt att gå från mycket koffein till nästan inget och känna sig trött större delen av dagen. Tanken var att kaffe senare under loppet skulle ge en tydligare effekt när jag verkligen behövde det.
Den stora osäkerheten inför start var skorna. Prognosen såg ostadig ut och jag ville ha grepp på skogspartierna. Mina vanliga vägskor kändes inte rätt för 16 mil på blandat underlag. Jag provade först ett par trailskor som tryckte mot insidan av vänster vrist. Redan i butiken kunde jag föreställa mig hur det skulle kännas efter många mil. En större storlek blev i stället för klumpig, och nästa modell jag beställde kändes inte heller bra.
Till slut gick jag tillbaka till Runnerstore och provade Salomon S/LAB Genesis. De satt som en extra strumpa: lätta att spänna, lätta att ta av och utan den där punkten som hotade att börja skava. Jag hann springa ungefär fyra kilometer i dem dagen före loppet. Det är sent att bestämma sig för helt nya skor inför 100 miles, men jag hade äntligen hittat ett par som kändes rätt. Sedan sprang jag faktiskt hela loppet i dem.
Jag valde skor som kunde släppa igenom väta och torka upp igen, snarare än att försöka stänga ute varje droppe. Min tanke var att fötterna ändå skulle bli fuktiga under ett så långt lopp och att ventilationen därför var viktigare. Det valet fungerade för mig. Någon gång kom det in grus i skorna och de låga strumporna, men jag fick inga större skoproblem.
Energiplanen var enklare att räkna ut på papper än att följa i verkligheten. Jag hade planerat omkring 23 gels, några Nutridrink på cirka 300 kalorier styck och mat från stationen. Jag packade också en påse för varje varv. Då skulle både jag och min support veta vad som skulle med ut nästa gång, utan att jag behövde stå vid tältet och fatta nya beslut med trött hjärna.
Under loppet
När startfältet drog i väg var det lätt att ryckas med. Jag var pigg, förväntansfull och benen ville springa fortare än de borde. Mitt jobb på första varvet var därför nästan bara att hålla igen, låta pulsen vara låg och hitta ett steg som jag skulle orka upprepa i många timmar.
Efter ett tag kom jag in i det där behagliga ultrasteget: korta steg, avslappnade axlar och händerna med tummarna uppåt. Det påminde mig om Rune Larssons beskrivning i Löparglädje. Jag försökte undvika att ta långa, tunga kliv som skulle belasta knäna i onödan. Knäna höll också väldigt bra genom hela loppet.
Varvet började med ungefär fem kilometer stig. Därefter kom mer grusväg och spår genom skog och öppnare partier, bland annat längs Svartån som gett loppet dess namn. De sista kilometerna var snabbare och lättare att rulla på. Det var tillräckligt omväxlande för att jag skulle tycka om banan, även när jag hade sett den många gånger.
De första två varven var mest en övning i tålamod. Sedan fortsatte det att flyta. Första fem varven, ungefär halva loppet, kändes faktiskt relativt enkla. Vid varvningen kunde jag ta min färdigpackade påse, fylla på och ge mig ut igen. Det sparade både tid och tankekraft.
Någonstans kring femte varvet började jag känna lite skav. Det var obehagligt en stund, men växte aldrig till något stort problem. Jag försökte framför allt att inte ändra löpsteget för att kompensera. Så länge jag kunde fortsätta röra mig avslappnat var det bättre att inte skapa en ny belastning någon annanstans.
När natten kom följde Felix med mig under varv sex, sju och åtta. Att ha sällskap gjorde stor skillnad. Vi kunde fortsätta framåt tillsammans medan allt utanför pannlampans ljuskägla försvann. Det blev varmare än jag hade trott, och shorts, T-shirt och väst räckte även under natten. Ändå blev det mentalt tröttande att hela tiden titta på den lilla upplysta biten av stigen. Vid 11–12 mil var jag sliten, lite låg på energi och fullt medveten om att det fortfarande var långt kvar.
Det fanns ingen dramatisk kollaps. Jag fortsatte göra mina varv, ta nästa energipåse i base camp och röra mig vidare. Det var i sig en lättnad: kroppen fungerade, skorna fungerade och knäna höll. Under varv nio och tio sprang jag själv, medan Felix fick vila inför hemresan. När morgonljuset kom tillbaka blev det lättare att se banan som något annat än en smal tunnel av ljus.
Till sist hade de tio varven blivit 100 miles. Jag var framme efter ungefär 161 kilometer, glad över att det hade gått så bra och överraskad av att kroppen fortfarande kändes så pass hel.
Reflektioner efter loppet
Det mesta i upplägget fungerade. De nya skorna var den största chansningen före start och visade sig vara ett av de bästa besluten. Varvpåsarna gjorde stationen enkel att passera, och hjälpen från Felix gjorde nattens timmar både roligare och lättare att ta sig igenom.
Det jag skulle ändra är maten. Jag hade gels och dryck, men jag var hungrig och hade kunnat äta mer. Jag hade räknat med att få i mig ganska många kalorier vid matstationen, och i praktiken var det svårt att äta stora portioner där. Nästa gång vill jag ha mer färdigplanerad mat som är lätt att plocka fram, också när jag är trött. Har jag support kan vi bestämma i förväg vad som ska serveras och hur mycket. Jag vill gärna kunna äta riktig mat under ett långt lopp, med gels som ett komplement.
Återhämtningen gick fortare än jag väntade mig. Redan dagen efter var jag tillbaka på kontoret, även om gången nog såg lite ut som en pingvins. Sedan blev det bättre för varje dag. Det är svårt att inte fascineras av hur mycket kroppen kan klara när man ger den tid, energi och ett enda enkelt uppdrag: fortsätt till nästa varv.
Vi människor underskattar ofta hur mycket vi faktiskt klarar av. Tänk stort
